07 Jan

20:02

Jag försöker hålla kvar, vid det vi kallar verkligheten.

0kommentarer

Igår vaknade jag upp till en fantastisk syn. Personen jag älskar mest i hela världen låg jämte mig, med trötta ögon såg han på mig och log, och jag hade aldrig känt mig lyckligare. 
Idag vaknade jag upp ensam. 50 mil (500 kilometer / 500 000 meter / 50 000 000 centimeter) ifrån mäniskan som jag inte vill vara en sekund utan. 
Igår 17.30 stod han med mig på perrongen, mitt i centrala stockholm och höll om mig och viskade i mitt öra att han älskade mig.
17.36 satt jag i säte 51. Jag hade fönsterplats på tåget. Han stod precis utanför, tryckte sin hand mot fönstret och såg på mig med de två blågröna ögon som jag vill ska se på mig sådär varje dag.
Jag tryckte min hand mot fönstret och såg tillbaka på honom.
Vi såg på varandra med blickar som viskade "Jag älskar dig".

Jag grät inte under hela resan. Jag var lycklig. Efter dessa 10 dagar jag fått vara med honom så kunde jag inte känna annat än ren och skär lycka. Jag har aldrig älskat någon såhär djupt och innerligt förr. 
Jag brukar gråta på tåget hem. Sekunden han släpper min hand när jag stiger på tåget och jag vet att det är det sista jag får känna av honom krossar mig. Även fast jag vet att vi snart får ses igen så trycks allt ihop inom mig och en hård klump växer i min hals.

Mitt liv hemma är så otillräckligt utan honom. Jag vill så mycket mer. 
Jag vill inte vara här.
Jag vill bara vara hos honom.
Livet känns hopplöst här. 

Jag känns hopplös här. 
 
Hela min existens är meningslös utan dig. 
 
 
Men jag lovar. jag ska vara stark. För de stunderna. För dig. 
Även fast jag känner att jag inte orkar. 
För att jag älskar dig. 
 
Det har aldrig kännts såhär svårt att andas förut.
Allmänt

Kommentera

Publiceras ej