När det känns som att du inte kan ta ett ända steg till, så har du egentligen bara gått hälften så långt som du klarar av.
0kommentarer
Nu är det alldeles för mycket som står på spel. Mitt liv rasar. Ånger, smärta och ångest hotar att kväva mig, Jag drar mitt sementblock, stånkar och stönar men snart ger jag upp, jag kommer inte orka dra det hela vägen. Jag vet det, men jag vägrar ge upp nu! Jag måste stå emot frästelsen att allt kommer vara över såfort jag släpper taget. Men jag får inte ge upp! Jag har citatet i bakhuvet, det som jag läste någonstans i en gyllene bok med fin skrivstils text. "När det känns som att du inte kan ta ett ända steg till, så har du egentligen bara gått hälften så långt som du klarar av". Och jag tänker hålla fast vid det
Min ryggsäck släpar i marken, den är fylld med massa onödig skit som jag önskar att jag bara kunde glömma bort och slänga iväg, men jag måste ta det med mig. Det är all den skiten som gör mig stark.
Hatar tanken på att jag måste göra allt som jag egentligen önskar att jag inte behövde. Det låter kanske patetiskt att vara ledsen och nerstämd över ett skolämne eller två, men det är fan inte lätt. Speciellt inte när man heter Jonna och har prestationsånget. Helatiden har jag alla dessa krav på mig själv, jag låter inte mig själv förlora. Många av mina vänner skämtar om att jag är en dålig förlorare och att jag tar allt för seriöst. Men är det verkligen något jag kan välja? det är ju inte direkt så att jag valt själv vilka egenskaper jag ska ha och inte, jag är född ed dessa bördorna och ni kanske inte tror att detta är något som tynger mig eftersom vi oftast skämtar om det. Det är inte många som tar mig seriöst när jag är arg, mina vänner brukar skratta åt mig när jag blir uppriktigt förbannad. Jag vet inte riktigt varför dom gör det men dom påstår att jag är "söt" när jag är arg.
Det känns som jag glidit ifrån ämnet. Kommer inte riktigt ihåg vad det är jag försöker förmedla. Men jag är helt enkelt förvirrad. Jag vet inte vad jag ska göra för att jag själv ska må bra, jag har inte heller tid att ta reda på det med allt plugg. Jag får ingen luft! jag kan inte andas! SNÄLLA SKONA MIG! okej det kanske blev lite överdrivet men vafan. Jag orkar inte med allt dethär. Jag ska försöka en tag till, jag ska stå på mig och ge mig fan på att jag ska ta mig igenom dethär! men jag kan inte lova något. Det känns som att blogga är ett bra sätt att ta ut sig på. Istället för att ta ut all skit på mina nära och kära så gör jag det här. Jag skriver av mig och gräver så djupt in i mig själv att jag kanske hittar svaren på mina egna frågor.
Kommentera