Jag börjar verkligen bli jävligt less på allt här runt omkring just nu.
Man börjar ju undra vem som egentligen är värd min uppmärksamhet och tid.
Alla här på vår runda jord har ett liv, en tid här på jorden. Men inte fan är det någon som förstår dethär.
Alla tar så jävla mycke plats.
jag känner mig så jävla liten. jag har levt i 16 år och börjar succesivt bli större, äldre, vuxnare. Jag har några vänner som jag tycker om, men jag börjar nu inse att dom kanske inte är något att ha? 
Jag har nu ett bra tag fightats med min egen depresion och jag har nästan helt kommit över all sorg och smärta.
Men så kommer nu en hel del av de människor jag älskar och vänder mig ryggen, Jag försöker finnas där för dom 24 timmar i veckan, dygnet runt och det uppskattas tydligen inte. Mina närmaste påstår att ingen förstår dom, att ingen finns där för dom och att livet inte är värt att leva. Är detta tacken jag får? Fyfan, samtidigt som jag oroa mig över dom så är jag så jävla arg. Hur kan ni med att göra såhär. Försöka ta erat liv, skadar er själv, stänger ut mig.
Ni verkligen smetar in i mitt face att jag inte räcker till, jag är inget att ha, jag är inte värd er, jag är en dålig vän, jag finns inte där för er. JAG GÖR FÖRFAN ALLT FÖR ER, JAG SKULLE OFFRA MITT EGET LIV FÖR ATT SKYDDA ER! OCH NI FUCKING VILL TA ERAT EGET LIV MITT FRAMFÖR MITT FUCKING FACE.
Ärligt talat, det finns inget jag kan göra för att hjälpa er, den ända som kan hjälpa er att komma ur den onda cirkeln är ni själva. Ni måste få den snilleblixten att "fan jag mår inte bra, jag måste ta tag i mitt liv! dethär går inte längre!" ni måste inse att ni faktiskt kan ta er ur den sitsen och ha ett bra liv. Det är bara du själv som kan få dig själv att må bra, allt går om du bara vill!